Wolfgang Graf: A Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Wolfgang Graf was born in Freiburg-Zähringen and did his schooling at the Kepler Gymnasium. Later he studied Biology and Chemistry at the Freiburger University because he thought then that it would be good to be a teacher in a school. But he didn’t teach and worked instead in the quality control department of a factory lab, which produced cigarettes in Freiburg.
He said that science and technology always interested him, a child he looked at what his big sister, who had her own photo-lab and experimented with photo development and used her microscope. Later at school he wrote a paper about the human nervous system as his Abitur dessertation. But that wasn’t all.
“There was something boiling within me that had to come out. It had to be the arts. During his school days he painted a lot, wrote poems, and even a theatre manuscript, which was printed in the school-mag, but which was never staged,” said Wolfgang.
Wolfgang describes himself as a late post-World War II child and he lived with his parents and two sisters in one room at Grandma’s flat in Zähringen, in which there were three rooms for eight persons. Grandpa was semi-paralysed since thirty years.
“My father was 16 when he had to join the Wehrmacht as a soldier but he wasn’t involved in the real fighting. He shot his thumb through an accident. As children we took it as something serious and Dad enjoyed it as a heroic deed to be wounded during the war. He put on a laconical smile and said, “It was more a case of collerateral damage. Dad died last December. Mom lives in Freiburg and is 87 years old.”
“How’s she doing?” I asked him.
He replied, ‘She’s still going strong. She loves watching TV and reading women’s and TV mags and is fond of the Bild Zeitung because of the big headlines.’
I recall an old Freiburger medical professor who was also an avid Bild reader, Germany’s leading Yellow Press Zeitung. During one of our conversations in the crowded S-Ban on our way to Freiburg’s main railway station we’d started talking about the ‘Entartete Kunst’ during the Nazi regime. So I asked him a question about it.
Wolfgang replied, “Germans have a big history but just before the World War II, the Nazis introduced their own version of what art and culture should be. Faschism brought not only war and misery to Europe but also destroyed modern art and culture. In Italy and France the people sing a lot but in Germany there’s no singing culture anymore.”
‘What’s the reason?’ I asked him.
He said, “The Nazis sang too much, al the time and we Germans have now have a disturbed relationship to old German songs.”
In this context I’d like to mention that Alois F. who’s a prominent member of the Zähringia, a local old men’s singing choir, asked me to join them. But Thomas my neighbour from Cologne told me that the old boys’ choir didn’t want new English songs. They didn’t want any innovative ideas. Just their old songs, and this didn’t appeal to the younger generation of Germans who prefer:hip-hop, Eminem, 50 Cents, Tokyo Hotel and gospel songs. When you go to the local church you see only old people and mothers with toddlers. The youth are conspicuous through their absence.
“What about the olde German Liedergut, the treasury of songs?” I asked Wolfgang.
“German culture is rich in songs and they used to sing it a lot before the World war II.” He went on to say, “Even Hitler wanted to be an artist but he was refused admission in Austria. The Art Academy in Vienna refused Hitler the unknown artist twice. If they’d taken him, there would have been no World War II.”
The work in the lab didn’t interest him either and he switched to a dancing career in 1978.
Wolfgang said with a laugh, “I had a girl-friend at that time who was a dancer. Actually he wanted to be an actor and play in the German theatre. She told me: ’Come along, it’ll do you good.’ I complied and then began my life-long love affair with dancing. In those days there was an Alternative Movement, wherein you cold do anything if you wanted to.”
Contemporary dancing (Zeitgenössischer Tanz) was an unknown form in those days, but there was a growing scene for those who were interested. In 1980 he founded a school for New Dance, Theatre and Bodywork with some friends, which exists even till today, and had made Freiburg, besides Berlin, one of the important centres for new dance forms. There was a breakaway from the traditional dance movements and the gender roles were questioned and changed, everyday-movements were brought on the stage and the barriers to the theatre were eliminated. The motto of the school became: “Every movement can be danced” and it produced new professional dancers till today.
‘We were freelance dancers and we opened our own school and performed in festivals in Freiburg (1979-80). The Hippie-Flower Power Culture was long over and a lot of people wanted to try out something new things, new ideas and there was a Häuserkampfbewegung, in which empty houses were boarded by young people, the police came, there was a struggle ensued, the young people were carried away, only to reappear the next day.’
During his students days he lived with six friends in a provincial nest, an old farm with a gardening complex. It was a time when they thought everything was possible. If someone had an idea they got together and made it work. There were alternative schools, bakeries, car-garages and a lot of other things. They forced their projects without state-subventions, that is with all the advantages and disadvantages. But today, according to him, the people try to find an existing niche, instead of doing something themselves.
To give impulses, produce and work with others together, that’s what made Wolfgang decide to work in the end as a Kulturbeauftragter (culture-manager) in Basle (Switzerland). Wolfgang was a dancer before he became an organisator of cultural events, and travelled as a dancer, choreograph through Europe and worked as a dance-teacher. He remembers working in “The Detective from China” Dance Butter Tokyo, where he spent two months, an Internatonal Ensemble mit 17 dancers from Japan Switzerland, Finnland und Germany and the director was Anzu Furukawa. In Tokyo, Nagano he danced the “Last Toast in Japan”a solo-performance, then came Dornbirn, in Dresden, Cologne “The Diamond as big as the Ritz” Dance Butter Tokyo, a two month stay in Japana, he starred in the International Ensemble comprising 12 dancers and Anzu Furukawa was again the director. Then he danced in “Tonight in The Moon” a duo-dance with Anzu Furukawa, Idar-Oberstein/ Freiburg “Duo” Neuer Tanz und Neue Musik - Improvisations with the Saxophonist Christina Fuchs, Cologne “Alternating Currents” International Improvisations Ensemble, Potsdam, Freiburg, Stuttgart (Sprache des Körpers, the language of the body.
Even though he was a lot of times in foreign countries, he always came to roost in Freiburg. Today he lives with his wife and son in Freiburg Zähringen, where he spent his childhood. Only once did he think of going to Paris and work there but he’d have been another dancer, and not someone who organises and runs events, and on the other hand he really didn’t feel at home in the world of performing arts.
“Perhaps I’m less of a Feingeist and a bit rustical to be a part of it,” he said with a grin.
That’s why he had to balance his life between strenuous dance-performances and organising events, especially when he turned forty. He decided to say farewell to the stage and devoted his time to culture-management. At first he organised different theatre projects in Freiburg, then as the chief of the Theater/Tanz workshop Kaserne in Basel and ultimately as a culture-manager of Riehen. In the meantime Wolfgang rides his bicycle, swims and does a bit of jogging. As one of the founders of Tanzfestival, he made a small come-back during the 25th Birthday of the dance festival. “I had to summon up a bit of courage, but then I was astonished,” he said with a smile. I hadn’t forgotten anything. I could really dance.”
As a parting question I asked him, “You’ve worked in Germany and in Switzerland. How do you find the Swiss?”
Wolfgang’s answer came like a bullet from a Bretta, “In Switzerland everything’s organised perfectly and one has to avoid making mistakes. We have more time and things go a bit slowly than in Germany. I think it’s the Calvinism behind it. This strict, evangelical form of Christianity in Switzerland makes everything function like a clockwork. The administration is strict but you don’t see this strictness outwards. Things are done in cooperation with others. The Swiss want superlatives and are not satisfied with moderate results.”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Graf de Wolfgang : Un Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Automatically translated into French thanks to WorldLingo
Graf de Wolfgang : Un Graf de Freiburger Feingeist (Satis Shroff
) Wolfgang est né dans Freiburg-Zähringen et a fait le sien instruisant au gymnase de Kepler. Plus tard il a étudié la biologie et la chimie à l'université de Freiburger parce qu'il a pensé alors qu'il serait bon d'être un professeur dans une école. Mais il n'a pas enseigné et travaillé à la place dans le département de contrôle de qualité d'un laboratoire d'usine, qui a produit des cigarettes dans Freiburg.
Il a dit que la ces science et technologie l'a toujours intéressé, un enfant qu'il a regardé ce qui sa grande soeur, qui a eu son propre photo-laboratoire et expérimentee avec le développement de photo et utilisée son microscope. Plus tard à l'école il a écrit un papier au sujet du système nerveux humain en tant que son dessertation d'Abitur. Mais ce n'était pas tout.
« Il y avait quelque chose bouillant chez moi qui a dû sortir. C'a dû être les arts. Pendant ses jours d'école il a peint beaucoup, a écrit des poésies, et même un manuscrit de théâtre, qui a été imprimé dans l'école-magnétique, mais qui n'a été jamais mis en scène, » a dit Wolfgang.
Wolfgang se décrit comme un défunts enfant et lui de la guerre II de poteau-Monde ont habité avec ses parents et deux soeurs dans une chambre à la grand-maman à plat dans Zähringen, dans lequel il y avait trois salles pour huit personnes. Le grand-papa semi-finale-a été paralysé depuis trente ans.
« Mon père avait 16 ans quand il a dû joindre le Wehrmacht en tant que soldat mais il n'a pas été impliqué dans le vrai combat. Il a tiré son pouce par un accident. Comme les enfants nous l'ont pris car quelque chose de sérieux et le papa l'a apprécié comme contrat héroïque à enrouler pendant la guerre. Il a mis dessus un sourire laconical et dit, « il était plus un cas des dommages collerateral. Le papa est mort décembre passé. La maman habite dans Freiburg et est 87 années. »
« Comment est elle faisant ? » Je lui ai demandé.
Il a répondu, `qu'elle va toujours forte. Elle aime regarder la TV et lire les femmes et les mags de TV et est fanatiquee du Bild Zeitung en raison des grands titres. '
Je rappelle un vieux professeur médical de Freiburger qui était également un lecteur avide de Bild, la principale pression jaune Zeitung de l'Allemagne. Pendant l'une de nos conversations dans la S-Interdiction serrée sur notre chemin à la gare principale de Freiburg nous avions commencé à parler du `Entartete Kunst' pendant le régime nazi. Ainsi je lui ai posé une question à son sujet.
Wolfgang a répondu, les « Allemands ont une grande histoire mais juste avant la deuxième guerre mondiale, les nazis ont présenté leur propre version de quels art et culture devrait être. Faschism a apporté non seulement la guerre et la misère à l'Europe mais a également détruit l'art et la culture modernes. En l'Italie et France le peuple chante beaucoup mais en Allemagne il n'y a aucune culture plus de chant. »
`Ce qui est la raison ?' Je lui ai demandé.
Il a dit, « les nazis ont chanté trop, Al le temps et nous des Allemands avons maintenant pour avoir un rapport dérangé avec de vieilles chansons allemandes. »
Dans ce contexte que je voudrais mentionner cet Alois F. qui est un membre en avant du Zähringia, un choeur chanteur de vieux hommes locaux, demandé me pour les joindre. Mais Thomas mon voisin de Cologne m'a dit que des vieux choeur garçons le' n'a pas voulu de nouvelles chansons anglaises. Ils n'ont voulu aucune idée innovatrice. Juste leurs vieilles chansons, et ceci n'ont pas fait appel à la génération plus jeune des Allemands qui préfèrent : hanche-houblon, Eminem, 50 cents, hôtel de Tokyo et chansons d'evangile. Quand vous allez à l'église locale vous voyez seulement les personnes âgées et les mères avec des enfants en bas âge. La jeunesse sont remarquable par leur absence.
« Que diriez-vous de l'olde Liedergut allemand, le trésor des chansons ? » J'ai demandé Wolfgang.
« La culture allemande est riche en chansons et ils avaient l'habitude de la chanter beaucoup avant la deuxième guerre mondiale. » Il a continué pour dire, « même Hitler a voulu être un artiste mais il était admission refusée en Autriche. L'académie d'art à Vienne a refusé Hitler l'artiste inconnu deux fois. S'ils l'avaient pris, il n'y aurait eu aucune deuxième guerre mondiale. »
Le travail dans le laboratoire ne l'a pas intéressé non plus et il a commuté à une carrière dansante en 1978.
Wolfgang a indiqué avec un rire, « j'ai eu une amie à ce moment-là qui était un danseur. En fait il a voulu être un acteur et un jeu dans le théâtre allemand. Elle m'a dit : ' Viennent le long, il vous fera bon.' Je me suis conformé et alors ai commencé ma toute la vie liaison amoureuse par danser. En ces jours il y avait un mouvement alternatif, où vous froid faites n'importe quoi si vous vouliez à. »
Le contemporain dansant (Zeitgenössischer Tanz) était une forme inconnue en ces jours, mais il y avait une scène croissante pour ceux qui ont été intéressés. En 1980 il a fondé une école pour la nouvelle danse, le théâtre et la carrosserie avec quelques amis, qui existe même jusqu'à ce qu'aujourd'hui, et avait fait Freiburg, sans compter que Berlin, un des centres importants pour de nouvelles formes de danse. Il y avait un point d'interruption des mouvements traditionnels de danse et les rôles de genre ont été remis en cause et changés, des journalier-mouvements ont été apportés sur l'étape et les barrières au théâtre ont été éliminées. La devise de l'école est devenue : « Chaque mouvement peut être dansé » et il a produit de nouveaux danseurs professionnels jusqu'à aujourd'hui.
`Nous étions les danseurs indépendants et nous avons ouvert notre propre école et avons exécuté dans les festivals dans Freiburg (1979-80). La culture de puissance de Hippie-Fleur était long excédent et un bon nombre de gens a voulu essayer quelque chose de de nouvelles choses, nouvelles idées et il y avait un Häuserkampfbewegung, dans lequel des maisons vides ont été embarquées par les jeunes, la police est venu, il y avait une lutte s'est ensuivi, les jeunes ont été emportés, seulement pour réapparaître le jour suivant.'
Pendant ses jours d'étudiants il a vécu avec six amis dans un nid provincial, une vieille ferme avec un complexe de jardinage. C'était un moment où ils ont pensé que tout était possible. Si quelqu'un avait une idée ils ont réuni et lui ont fait le travail. Il y avait les écoles, les boulangeries, les voiture-garages et le beaucoup alternatifs d'autres choses. Ils ont forcé leurs projets sans état-subventions, c'est avec tous avantages et inconvénients. Mais aujourd'hui, selon lui, le peuple essaye de trouver une place existante, au lieu de faire quelque chose eux-mêmes.
Pour donner des impulsions, produisez et travaillez avec d'autres ensemble, est qui ce que Wolfgang fait décident de fonctionner à la fin comme Kulturbeauftragter (le culture-directeur) à Bâle (Suisse). Wolfgang était un danseur avant qu'il soit devenu un organisator des événements culturels, et a voyagé en tant que danseur, chorégraphe par l'Europe et travaillé en tant que danser-professeur. Il se rappelle de travailler en « le détective beurre Tokyo de danse de Chine », où il a passé deux mois, des danseurs d'un MIT 17 d'ensemble d'Internatonal du Japon Suisse, und Allemagne de Finnland et le directeur était Anzu Furukawa. À Tokyo, Nagano il a dansé « dernier pain grillé au Japon » de l'en solo-exécution, alors est venu Dornbirn, à Dresde, Cologne « le diamant aussi grand que le beurre Tokyo, un séjour de deux mois de danse du Ritz » dans Japana, il a tenu le premier rôle dans l'ensemble international comportant 12 danseurs et Anzu Furukawa était encore le directeur. Alors il a dansé dans « ce soir dans la lune » duo-dansent avec Anzu Furukawa, und Neue Musik - improvisations de Neuer Tanz de « duo » d'Idar-Oberstein/Freiburg avec le Saxophonist Christina Fuchs, ensemble international d'improvisations « de courants alternatifs » de Cologne, Potsdam, Freiburg, Stuttgart (DES Körpers, la langue de Sprache du corps.
Quoiqu'il ait été beaucoup de périodes dans les pays étrangers, il est toujours venu au perchoir dans Freiburg. Aujourd'hui il vit avec son épouse et fils dans Freiburg Zähringen, où il a dépensé son enfance. Seulement par le passé il a pensé à aller à Paris et au travail là mais il aurait été un autre danseur, et pas quelqu'un qui organisent et courent des événements, et d'une part il vraiment ne s'est pas senti à la maison dans le monde d'exécuter des arts.
« Peut-être je suis moins de Feingeist et un peu rustical pour être une partie de elle, » il a dit avec une grimace.
C'est pourquoi il a dû équilibrer sa vie entre les danser-exécutions laborieuses et les événements de organisation, particulièrement quand il a tourné quarante. Il a décidé de dire l'adieu à l'étape et a consacré son temps à la culture-gestion. Au début il a organisé différents projets de théâtre dans Freiburg, puis en tant que chef de l'atelier Kaserne de théâtre/Tanz à Bâle et finalement en tant que culture-directeur de Riehen. En attendant Wolfgang monte sa bicyclette, bains et fait un peu de pulser. En tant qu'un des fondateurs de Tanzfestival, il a fait un petit retour pendant le 25ème anniversaire du festival de danse. « J'ai dû appeler vers le haut d'un peu de courage, mais alors j'ai été étonné, » il a dit avec un sourire. Je n'avais oublié rien. Je pourrais vraiment danser. »
Car une question médiane je lui a demandée, « vous avez travaillé en Allemagne et en Suisse. Comment trouvez-vous les Suisses ? La »
réponse de Wolfgang est venue comme une balle d'un Bretta, « en Suisse tout organisé parfaitement et on doit éviter de faire des erreurs. Nous faisons aller plus de temps et de choses un peu lentement qu'en Allemagne. Je pense que c'est le Calvinism derrière lui. Cette forme stricte et évangélique de christianisme en Suisse fait à tout la fonction comme un rouage d'horloge. L'administration est stricte mais vous ne voyez pas cette sévérité à l'extérieur. Des choses sont faites en coopération avec d'autres. Les Suisses veulent des superlatifs et ne sont pas satisfaits des résultats modérés. »
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Graf de Wolfgang: Un Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Automatically translated into Spanish thanks to WorldLingo
Graf de Wolfgang: Un Graf de Freiburger Feingeist (Satis Shroff
) Wolfgang nació en Freiburg-Zähringen e hizo el suyo que enseñaba en el gimnasio de Kepler. Él estudió más adelante biología y química en la universidad de Freiburger porque él pensó entonces que sería bueno ser profesor en una escuela. Pero él no enseñó y trabajado en lugar de otro en el departamento del control de calidad de un laboratorio de la fábrica, que produjo los cigarrillos en Freiburg.
Él dijo que esa ciencia y tecnología lo interesó siempre, niño que él miraba qué su hermana grande, que tenía su propio foto-laboratorio y experimentada con el desarrollo de la foto y utilizada su microscopio. Más adelante en la escuela él escribió un papel sobre el sistema nervioso humano como su dessertation de Abitur. Pero ése no era todo.
“Había algo que hervía dentro de mí que tuvo que salir. Tuvo que ser los artes. Durante sus días de la escuela él pintó mucho, escribió poemas, e incluso un manuscrito del teatro, que fue impreso en el escuela-mag, solamente que nunca fue efectuado,” dijo a Wolfgang.
Wolfgang se describe como un últimos niño y él de la guerra II del poste-Mundo vivieron con sus padres y dos hermanas en un sitio en el Grandma completamente en Zähringen, en el cual había tres cuartos para ocho personas. El Grandpa semi-fue paralizado desde treinta años.
“Mi padre era 16 cuando él tuvo que ensamblar el Wehrmacht como soldado pero él no estuvo implicado en luchar verdadero. Él tiró a su pulgar con un accidente. Como los niños nosotros lo tomaron pues algo serio y el papá gozó de él como hecho heroico que se herirá durante la guerra. Él puso encendido una sonrisa laconical y dicho, “era más un caso del daño collerateral. El papá murió el pasado mes de diciembre. La mamá vive en Freiburg y es 87 años. ”
“Cómo es ella que hace?” Le pregunté.
Él contestó, `que ella todavía va fuerte. Ella ama el ver de la TV y el leer de las mujeres y de los mags de la TV y está encariñada con el Bild Zeitung debido a los títulos grandes. '
Recuerdo a viejo profesor médico que era también un lector ávido de Bild, prensa amarilla principal Zeitung de Freiburger de Alemania. Durante una de nuestras conversaciones en la S-Interdicción apretada en nuestra manera al ferrocarril principal de Freiburg habíamos comenzado a hablar del `Entartete Kunst' durante el régimen nazi. Tan le hice una pregunta acerca de ella.
Wolfgang contestó, los “alemanes tienen una historia grande pero momentos antes de la Segunda Guerra Mundial, los Nazis introdujeron su propia versión de qué arte y cultura debe ser. Faschism trajo no sólo guerra y miseria a Europa pero también destruyó arte y la cultura modernos. En Italia y Francia la gente canta mucho pero en Alemania no hay cultura más el cantar. ”
`Cuál es la razón?' Le pregunté.
Él dijo, “los Nazis cantaron demasiado, al el tiempo y los alemanes ahora tenemos tener una relación disturbada a las viejas canciones alemanas. ”
En este contexto que quisiera mencionar a ese Alois F. quién es un miembro prominente del Zähringia, un coro cantante de los viejos hombres locales, preguntado me para ensamblarlo. Pero Thomas mi vecino de Colonia me dijo que coro de los viejos muchachos el' no deseara nuevas canciones inglesas. No desearon ninguna ideas innovadora. Apenas sus viejas canciones, y ésta no abrogaron a la generación más joven de los alemanes que prefieren: cadera-salto, Eminem, 50 centavos, hotel de Tokio y canciones del evangelio. Cuando usted va a la iglesia local usted ve solamente a la vieja gente y a madres con los niños. La juventud es visible con su ausencia.
“Qué sobre el olde Liedergut alemán, el Hacienda de canciones?” Pregunté a Wolfgang.
La “cultura alemana es rica en canciones y la cantaban mucho antes de la Segunda Guerra Mundial.” Él se encendió decir, “incluso Hitler deseó ser artista pero él era admisión rechazada en Austria. La academia del arte en Viena rechazó a Hitler el artista desconocido dos veces. Si lo hubieran tomado, no habría habido Segunda Guerra Mundial.”
El trabajo en el laboratorio no lo interesó tampoco y él cambió a una carrera que bailaba en 1978.
Wolfgang dijo con una risa, “tenía una novia en aquel momento quién era bailarín. Él deseó realmente ser agente y un juego en el teatro alemán. Ella me dijo: ' Viene adelante, le hará bueno.' Me conformé y después comencé mi de siempre asunto del amor con bailar. En esos días había un movimiento alternativo, en donde usted frío hace cualquier cosa si usted deseó a.”
El contemporáneo que bailaba (Zeitgenössischer Tanz) era una forma desconocida en esos días, pero allí era una escena cada vez mayor para los que estuvieron interesadas. En el an o 80 él fundó una escuela para la nueva danza, el teatro y la carrocería con algunos amigos, que existe incluso hasta que hoy, y había hecho Freiburg, además de Berlín, uno de los centros importantes para las nuevas formas de la danza. Había una escapada de los movimientos tradicionales de la danza y los papeles del género fueron preguntados y cambiados, los diario-movimientos fueron traídos en la etapa y las barreras al teatro fueron eliminadas. El lema de la escuela se convirtió: “Cada movimiento puede ser bailado” y produjo a nuevos bailarines profesionales hasta hoy.
`Éramos bailarines independientes y abrimos nuestra propia escuela y nos realizamos en festivales en Freiburg (1979-80). La cultura de la energía de la Hippie-Flor era excedente largo y los muchos de gente desearon probar algo las nuevas cosas, nuevas ideas y había un Häuserkampfbewegung, en el cual las casas vacías fueron subidas por la gente joven, el policía vino, había una lucha sobrevino, la gente joven fue llevado, sólo reaparecer el día siguiente.'
Durante sus días de los estudiantes él vivió con seis amigos en una jerarquía provincial, una vieja granja con un complejo que cultivaba un huerto. Era una época en que pensaron que todo era posible. Si alguien tenía una idea reunieron y le hicieron el trabajo. Había escuelas, panaderías, coche-garages y muchos alternativos de otras cosas. Forzaron sus proyectos sin las estado-subvenciones, ése está con todas las ventajas y desventajas. Pero hoy, según él, la gente intenta encontrar un lugar existente, en vez de hacer algo ellos mismos.
Para dar impulsos, produzca y trabaje con otros junto, que es lo que decide Wolfgang hecho trabajar en el extremo como Kulturbeauftragter (el cultura-encargado) en Basilea (Suiza). Wolfgang era bailarín antes de que él hizo un organisator de acontecimientos culturales, y viajó como bailarín, choreograph a través de Europa y trabajado como bailar-profesor. Él recuerda trabajar en “el detective la mantequilla Tokio de la danza de China”, donde él pasó dos meses, los bailarines de Internatonal de un mit 17 del conjunto de Japón Suiza, und Alemania de Finnland y el director era Anzu Furukawa. En Tokio, Nagano él bailó “tostada pasada en Japón” el a solas-funcionamiento, entonces vino Dornbirn, en Dresden, Colonia “el diamante tan grande como la mantequilla Tokio, una estancia de la danza del Ritz” de dos meses en Japana, él starred en el conjunto internacional que abarcaba a 12 bailarines y Anzu Furukawa era otra vez el director. Entonces él bailó en “esta noche en la luna” dúo-baila con Anzu Furukawa, und Neue Musik - improvisaciones de Neuer Tanz del “dúo” de Idar-Oberstein/Freiburg con el Saxophonist Christina Fuchs, conjunto internacional de las improvisaciones de las “corrientes alternas” de Colonia, Potsdam, Freiburg, Stuttgart (DES Körpers, la lengua de Sprache del cuerpo.
Aun cuando él era muchos de épocas en países extranjeros, él vino siempre al gallinero en Freiburg. Él vive hoy con su esposa e hijo en Freiburg Zähringen, donde él pasó su niñez. Él pensó solamente una vez en ir a París y al trabajo allí pero él habría sido otro bailarín, y no alguien que organiza y funciona acontecimientos, y por otra parte él realmente no se sentía en el país en el mundo de realizar artes.
“Quizás soy menos de un Feingeist y un pedacito rustical ser una parte de ella,” él dijo con una mueca.
Ése es porqué él tuvo que balancear su vida entre los bailar-funcionamientos vigorosos y los acontecimientos de organización, especialmente cuando él dio vuelta a cuarenta. Él decidía decir adiós a la etapa y dedicó su tiempo a la cultura-gerencia. Él organizó al principio diversos proyectos del teatro en Freiburg, entonces como el jefe del taller Kaserne del teatro/de Tanz en Basilea y en última instancia como cultura-encargado de Riehen. Wolfgang monta su bicicleta, nadadas y hace mientras tanto un poco activar. Como uno de los fundadores de Tanzfestival, él hizo una vuelta pequeña durante el 25to cumpleaños del festival de la danza. “Tuve que convocar encima de un poco valor, pero entonces estuve asombrado,” él dijo con una sonrisa. No me había olvidado cualquier cosa. Podría realmente bailar.”
Pues una pregunta de despedida yo le preguntó, “usted ha trabajado en Alemania y en Suiza. ¿Cómo usted encuentra a suizos? La”
respuesta de Wolfgang vino como una bala de un Bretta, “en Suiza todo organizado perfectamente y una tiene que evitar de incurrir en equivocaciones. Hacemos que más tiempo y cosas vayan un pedacito lentamente que en Alemania. Pienso que es el Calvinism detrás de él. Esta forma terminante, evangélica de cristianismo en Suiza hace todo la función como un mecanismo. La administración es terminante pero usted no ve esta exactitud hacia fuera. Las cosas se hacen en cooperación con otras. Los suizos desean superlativos y no están satisfechos con resultados moderados. ”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Graf del Wolfgang: Un Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Automatically translated into Italian thanks to WorldLingo
Graf del Wolfgang: Un Graf di Freiburger Feingeist (Satis Shroff
) Wolfgang è stato sopportato in Freiburg-Zähringen ed ha fatto suo che istruisce alla palestra del Kepler. Più successivamente ha studiato la biologia e la chimica all'università di Freiburger perché ha pensato allora che fosse buono da essere un insegnante in una scuola. Ma non ha insegnato e funzionato preferibilmente nel reparto di controllo di qualità di un laboratorio della fabbrica, che ha prodotto le sigarette in Freiburg.
Ha detto che quelle scienza e tecnologia lo ha interessato sempre, un bambino ha guardato che cosa la sua sorella grande, che ha avuta suo proprio foto-laboratorio e sperimentata con sviluppo della foto ed usata il suo microscopio. Più successivamente alla scuola ha scritto una carta circa il sistema nervoso umano come suo dessertation di Abitur. Ma quello non era tutto.
“Ci era qualcosa che bolle presso me che ha dovuto uscire. Ha dovuto essere le arti. Durante i suoi giorni della scuola ha verniciato mólto, ha scritto i poems e perfino un manoscritto del teatro, che è stato stampato nel scuola-MAG, ma che non è stato organizzato mai,„ ha detto Wolfgang.
Wolfgang si descrive come un bambino e lui ritardati di guerra II del alberino-Mondo hanno vissuto pianamente con i suoi genitori e due sorelle in una stanza al Grandma in Zähringen, in cui ci erano tre stanze per otto persone. Il Grandpa semi-è stato paralizzato da trenta anni.
“Il mio padre era 16 quando ha dovuto unire il Wehrmacht come soldato ma non è stato non coinvolgere nel combattimento reale. Ha sparato il suo pollice con un incidente. Come i bambini noi lo hanno preso poichè qualche cosa di serio ed il Dad lo ha goduto come atto eroico da ferire durante la guerra. Ha messo sopra un sorriso laconical e detto, “era più un caso di danni collerateral. Il Dad ha morto dicembre scorso. Il Mom vive in Freiburg ed avere 87 anni. „
“Come è che fa?„ Gli ho chiesto.
Ha risposto, `che ancora sta andando forte. Ama guardare la TV e leggere le donne e i mags della TV ed è affettuosa del Bild Zeitung a causa dei titoli grandi. '
Ricordo un professore medico anziano che era inoltre un lettore avid di Bild, la pressa gialla principale Zeitung di Freiburger della Germania. Durante l'una delle nostre conversazioni nel S-Divieto ammucchiato sul nostro senso alla stazione ferroviaria principale del Freiburg avevamo cominciato parlare del `Entartete Kunst' durante il regime nazista. Così gli ho fatto una domanda a questo proposito.
Wolfgang ha risposto, “i tedeschi hanno una storia grande ma appena prima la seconda guerra mondiale, i Nazis hanno introdotto la loro propria versione della che arte e coltura dovrebbe essere. Faschism ha portato non solo la guerra e la miseria ad Europa ma inoltre ha distrutto l'arte e la coltura moderne. In Italia ed in Francia la gente canta mólto ma in Germania non ci è coltura altro di canto. „
`Che cosa è il motivo?' Gli ho chiesto.
Ha detto, “i Nazis hanno cantato troppo, Al il tempo e tedeschi ora abbiamo avere un rapporto disturbato alle vecchie canzoni tedesche. „
In questo contesto che vorrei accennare quel Alois F. chi è un membro prominente dello Zähringia, un choir di canto degli uomini anziani locali, chiesto me per unirlo. Ma Thomas il mio vicino da Colonia mi ha detto che il choir dei ragazzi anziani' non desiderasse le nuove canzoni inglesi. Non hanno desiderato alcune idee innovarici. Appena le loro vecchie canzoni e questa non hanno fatto appello alla generazione più giovane dei tedeschi che preferiscono: anca-luppolo, Eminem, 50 centesimi, hotel de Tokyo e canzoni del gospel. Quando andate alla chiesa locale vedete soltanto la gente anziana e le madri con i toddlers. La gioventù è cospicua con la loro assenza.
“Che cosa circa il olde Liedergut tedesco, il Ministero del Tesoro delle canzoni?„ Ho chiesto a Wolfgang.
“La coltura tedesca è ricca di canzoni ed hanno usato cantarli mólto prima della seconda guerra mondiale.„ Ha continuato a dire, “anche Hitler ha desiderato essere un artista ma era ammissione rifiutata in Austria. L'accademia di arte a Vienna ha rifiutato due volte Hitler l'artista sconosciuto. Se lo avessero preso, non ci sarebbe stato la seconda guerra mondiale.„
Il lavoro in laboratorio non lo ha interessato neanche ed ha commutato ad una carriera ballante in 1978.
Wolfgang ha detto con una risata, “ho avuto un girl-friend a quel tempo che era un ballerino. Realmente ha desiderato essere un attore e un gioco nel teatro tedesco. Mi ha detto: ' Viene avanti, li farà merce.' Ho aderito ed allora ho cominciato il mio tutta la vita affare di amore con ballare. In quei giorni ci era un movimento alternativo, in cui freddi fate qualche cosa se desideraste a.„
Il contemporaneo che balla (Zeitgenössischer Tanz) era una forma sconosciuta in quei giorni, ma là era una scena crescente per coloro che è stato interessato. In 1980 ha fondato una scuola per il nuovo ballo, il teatro e la carrozzeria con alcuni amici, che esiste persino finchè oggi ed aveva fatto Freiburg, oltre a Berlino, uno dei centri importanti per le nuove forme di ballo. Ci era un breakaway dai movimenti tradizionali di ballo ed i ruoli di genere sono stati messi in discussione e cambiato stati, i giornaliere-movimenti sono portato stati sulla fase e le barriere al teatro sono eliminato state. Il motto della scuola è diventato: “Ogni movimento può essere ballato„ ed ha prodotto i nuovi ballerini professionisti lavorare ad oggi.
`Eravamo ballerini freelance ed abbiamo aperto la nostra propria scuola ed abbiamo effettuato nei festival in Freiburg (1979-80). La coltura di alimentazione del Hippie-Fiore era eccessivo lungo e la gente molto ha desiderato provare qualche cosa di nuove cose, nuove idee e ci era un Häuserkampfbewegung, in cui le case vuote sono state imbarcate dai giovani, la polizia è venuto, ci era una lotta ha seguito, i giovani è stato trasportato, solo riapparire il giorno seguente.'
Durante i suoi giorni degli allievi ha vissuto con sei amici in un nido provinciale, un vecchio podere con un complesso di giardinaggio. Era un periodo in cui hanno pensato che tutto fosse possibile. Se qualcuno avesse un'idea si sono riuniti e gli reso il lavoro. Ci era scuole, forni, automobile-garage e molto alternativi altre cose. Hanno forzato i loro progetti senza dichiarare-sovvenzioni, quello è con tutti i vantaggi e svantaggi. Ma oggi, secondo lui, la gente prova a trovare un posticino attuale, invece di fare qualcosa essi stessi.
Per dare gli impulsi, produca insieme e funzioni con altri, che è che cosa Wolfgang fatto decide lavorare alla fine come Kulturbeauftragter (coltura-responsabile) a Basilea (Svizzera). Wolfgang era un ballerino prima che si trasformasse in in un organisator degli eventi culturali ed ha viaggiato come ballerino, fa la coreografia attraverso Europa e funzionato come ball-insegnante. Si ricorda di lavorare in “il detectivo burro Tokyo di ballo dalla Cina„, in cui ha speso due mesi, ballerini di Internatonal del mit 17 dell'insieme dal Giappone Svizzera, und Germania di Finnland ed il direttore era Anzu Furukawa. A Tokyo, Nagano ha ballato “ultimo pane tostato nel Giappone„ lle da solo-prestazioni, allora è venuto Dornbirn, a Dresda, Colonia “il diamante grande come il burro Tokyo, un soggiorno di due mesi di ballo di Ritz„ in Japana, lui starred nell'insieme internazionale che contiene 12 ballerini e Anzu Furukawa era ancora il direttore. Allora ha ballato in “stasera nella luna„ duo-balla con Anzu Furukawa, il und Neue Musik - improvvisazioni di Neuer Tanz “del duo„ di Idar-Oberstein/Freiburg con il Saxophonist Christina Fuchs, “l'insieme internazionale di improvvisazioni delle correnti alternate„ de Colonia, Potsdam, Freiburg, Stuttgart (DES Körpers, la lingua di Sprache del corpo.
Anche se era periodi molto in paesi stranieri, è venuto sempre a roost in Freiburg. Oggi vive con la suoi moglie e figlio in Freiburg Zähringen, dove ha speso la sua infanzia. Ha pensato soltanto una volta ad andare a Parigi ed al lavoro là ma sarebbe stato un altro ballerino e non qualcuno che organizzasse e facesse funzionare gli eventi e d'altra parte realmente non ha ritenuto nel paese nel mondo di effettuazione delle arti.
“Forse sono di meno di un Feingeist e una punta rustical essere una parte di esso,„ ha detto con un grin.
Ecco perché ha dovuto equilibrare la sua vita fra le ball-prestazioni gravose e gli eventi d'organizzazione, particolarmente quando ha girato quaranta. Ha deciso dire l'addio alla fase ed ha dedicato il suo tempo all'coltura-amministrazione. Inizialmente ha organizzato i progetti differenti del teatro in Freiburg, allora come il capo del gruppo di lavoro Kaserne Tanz/del teatro a Basilea ed infine come coltura-responsabile di Riehen. Nel frattempo Wolfgang guida la sua bicicletta, nuotate e fa un po'di pareggiare. Come uno dei fondatori di Tanzfestival, ha fatto un piccolo ritorno durante il venticinquesimo compleanno del festival di ballo. “Ho dovuto convocare su un po'di coraggio, ma allora sono stato stupito,„ ha detto con un sorriso. Non avevo dimenticato nulla. Potrei realmente ballare.„
Poichè una domanda di separazione io gli ha chiesto, “avete lavorato in Germania ed in Svizzera. Come trovate gli svizzeri? „
La risposta del Wolfgang è venuto come una pallottola da un Bretta, “in Svizzera tutto organizzato perfettamente e l'una deve evitare di fare gli errori. Facciamo più tempo ed andare lentamente cose una punta che in Germania. Penso che sia il Calvinism dietro esso. Questa forma rigorosa e evangelical di Christianity in Svizzera rende tutto la funzione come un movimento a orologeria. La gestione è rigorosa ma non vedete questa severità esternamente. Le cose sono fatte in collaborazione con altre. Gli svizzeri desiderano i superlatives e non sono soddisfatti con i risultati moderati. „
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Wolfgang Graf: Ein Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Automatically translated into German thanks to WorldLingo
Wolfgang Graf: Ein Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Wolfgang Graf war in Freiburg-Zähringen geboren und seins tat, das am Kepler Gymnasium schult. Später studierte er Biologie und Chemie an der Freiburger Universität, weil er dann dachte, daß es gut sein würde, ein Lehrer in einer Schule zu sein. Aber er unterrichtete nicht und anstatt gearbeitet in der Qualitätskontrolleabteilung eines Fabriklabors, das Zigaretten in Freiburg produzierte.
Er sagte, daß diese Wissenschaft und Technologie ihn immer, ein Kind interessierte, das er betrachtete, was seine grosse Schwester, die ihr eigenes Fotolabor hatte und mit Fotoentwicklung experimentiert und ihrem Mikroskop verwendet. Später an der Schule schrieb er ein Papier über das menschliche nervöse System als sein Abitur dessertation. Aber alles das war nicht.
„Es gab etwas, das innerhalb ich kocht, der herauskommen mußte. Es mußte die künste sein. Während seiner Schuletage malte er viel, schrieb Gedichte und sogar ein Theatermanuskript, das im Schulemag gedruckt wurden, aber das nie inszeniert wurde,“ Wolfgang sagte.
Wolfgang beschreibt sich, wie ein spätes Kind und er des PfostenWeltkrieges II mit seinen Eltern und zwei Schwestern in einem Raum an der Großmutter flach in Zähringen wohnten, in dem es drei Räume für acht Personen gab. Großvater war seit dreißig Jahren halb-gelähmt.
„Mein Vater war 16, als er das Wehrmacht als Soldat verbinden mußte, aber er nicht im realen Kämpfen miteinbezogen wurde. Er schoß seinen Daumen durch einen Unfall. Wie Kinder wir es da ernstes etwas nahmen und Vati genoß es als heroischer während des Krieges verwundet zu werden Brief. Er setzte an ein laconical Lächeln und gesagt, „es war mehr ein Fall collerateral Beschädigung. Vati starb letzten Dezember. Mamma wohnt in Freiburg und ist 87 Jahre alt. “
„, wie ist sie tuend?“ Ich fragte ihn.
Er antwortete, `, das sie noch stark geht. Sie mag Fernsehen und der Frauen und DIE Fernsehapparat mags lesen und ist in das Bild Zeitung wegen der grossen Schlagzeilen vernarrt. '
Ich rufe einen alten Freiburger medizinischen Professor, der auch ein eifriger Bild Leser war, Deutschlands führende gelbe Presse Zeitung zurück. Während ein unserer Gespräche im gedrängten S-Verbot auf unserer Weise Freiburgs zum hauptsächlichbahnhof hatten wir angefangen, über das `Entartete Kunst zu sprechen' während des Naziregimes. So stellte ich ihm eine Frage über sie.
Wolfgang antwortete, „Deutsche haben eine grosse Geschichte, aber kurz vor dem Zweiten Weltkrieg, stellten die Nazin ihre eigene Version vor, welcher kunst und Kultur sein sollte. Faschism holte nicht nur Krieg und Elend zu Europa aber zerstörte auch moderne kunst und Kultur. In Italien und in Frankreich singen die Leute viel, aber in Deutschland gibt es keine Singenkultur mehr. “
`, was ist der Grund?' Ich fragte ihn.
Er sagte, „die Nazin sangen zu viel, Al die Zeit und wir Deutsche haben, jetzt ein gestörtes Verhältnis zu den alten deutschen Lieden zu haben. “
In diesem Kontext, den ich diesen Alois F. erwähnen möchte. wer ein vorstehendes Mitglied des Zähringia ist, ein singender Chor der lokalen alten Männer, gefragt mich, zum sie zu verbinden. Aber Thomas mein Nachbar von Köln erklärte mir, daß die alten Jungen' Chor nicht neue englische Liede wünschte. Sie wünschten keine erfinderischen Ideen. Gerade gefielen ihre alten Liede und dieses nicht dem jüngeren Erzeugung der Deutscher, die bevorzugen: Hüftehopfen, Eminem, 50 Cents, Tokyo Hotel und Evangeliumliede. Wenn Sie zur lokalen Kirche gehen, sehen Sie nur alte Leute und Mütter mit Toddlers. Die Jugend ist durch ihre Abwesenheit auffallend.
„Was über das olde deutsches Liedergut, der Fiskus von Lieden?“ Ich fragte Wolfgang.
„Deutsche Kultur ist in den Lieden reich und sie pflegten, sie vor dem Zweiten Weltkrieg viel zu singen.“ Er fuhr fort zu sagen, „sogar Hitler wollte ein Künstler sein, aber er war abgelehnte Aufnahme in Österreich. Die kunst-Akademie in Wien lehnte Hitler der unbekannte Künstler zweimal ab. Wenn sie ihn genommen hatten, würde es gegeben haben keinen Zweiten Weltkrieg.“
Die Arbeit im Labor interessierte ihn nicht auch nicht und er schielt zu einer tanzenden Karriere 1978.
Wolfgang sagte mit einem Lachen, „ich hatte eine Freundin zu dieser Zeit, wer ein Tänzer war. Wirklich wollte er ein Schauspieler und ein Spiel im deutschen Theater sein. Sie erklärte mir: ' Entlang, kommt es tut Sie gutes.' Ich willigte ein und fing dann meine lebenslang Liebeangelegenheit mit dem Tanzen an. An jenen Tagen gab es eine alternative Bewegung, worin Sie kalt alles tun, wenn Sie wünschten zu.“
Der tanzende Zeitgenosse (Zeitgenössischer Tanz) war eine unbekannte Form an jenen Tagen, aber dort war eine wachsende Szene für die, die interessiert waren. 1980 gründete er eine Schule für neuen Tanz, Theater und Karosserie mit einigen Freunden, die sogar bis heute besteht, und hatte Freiburg, außer Berlin, eine der wichtigen Mitten für neue Tanzformen gebildet. Es gab ein Ausbrechen von den traditionellen Tanzbewegungen und die Geschlechtrollen wurden gefragt und geändert, wurden Täglichbewegungen auf das Stadium geholt und die Sperren zum Theater wurden beseitigt. Das Motto der Schule wurde: „Jede Bewegung kann getanzt werden“ und sie produzierte neue professionelle Tänzer bis heute.
`Waren wir unabhängige Tänzer und wir öffneten unsere eigene Schule und führten in den Festivals in Freiburg durch (1979-80). Die Hippie-Blume Energie Kultur war langer überschuß und eine Menge Leute wollte etwas ausprobieren neue Sachen, neue Ideen und es gab ein Häuserkampfbewegung, in dem leere Häuser von den jungen Leuten verschalt wurden, die Polizei kam, gab es einen Kampf folgte, die jungen Leute wurden weggeschaffen, nur am nächsten Tag wieder erscheinen.'
Während seiner Kursteilnehmertage lebte er mit sechs Freunden in einem provinziellen Nest, ein alter Bauernhof mit einem im Garten arbeitenden Komplex. Es war eine Zeit, als sie dachten, daß alles möglich war. Wenn jemand eine Idee hatte, kamen sie zusammen und bildeten es Arbeit. Es gab alternativen Schulen, Bäckereien, Autogaragen und eine Menge andere Sachen. Sie zwangen ihre Projekte ohne ZustandSubventionen, ist das mit allen Vorteilen und Nachteilen. Aber heute, entsprechend ihm, versuchen die Leute, eine vorhandene Nische zu finden, anstatt, etwas zu tun selbst.
Um Antriebe zu geben, produzieren Sie und arbeiten Sie mit anderen zusammen, der ist was gebildeter Wolfgang entscheiden im Ende als Kulturbeauftragter (Kulturmanager) in Basel (die Schweiz) zu bearbeiten. Wolfgang war ein Tänzer, bevor er ein organisator der kulturellen Fälle wurde, und reiste als Tänzer, choreografiert durch Europa und als Tanzenlehrer gearbeitet. Er erinnert sich, „der Detektiv von China“ in der Tanz-Butter Tokyo zu arbeiten, in der er zwei Monate verbrachte, ein Internatonal Ensemble-MIT 17 Tänzer von Japan die Schweiz, Finnland und Deutschland und der Direktor war Anzu Furukawa. In Tokyo Nagano tanzte er die „letzter Toast in Japan“ Alleinleistung, kam dann Dornbirn, in Dresden, Köln „der Diamant, der so groß ist, wie das Ritz“ Tanz-Butter Tokyo, ein zweimonatiger Aufenthalt in Japana, er im internationalen Ensemble starred, das 12 Tänzer enthält und Anzu Furukawa wieder der Direktor war. Dann tanzte er in „heute abend in den Mond“ Duo-tanzt mit Anzu Furukawa, Idar-Oberstein/Freiburg „Duo“ Neuer Tanz und Neue Musik - Improvisationen mit dem Saxophonist Christina Fuchs, Köln „Wechselstrom-“ internationales Improvisation-Ensemble, Potsdam, Freiburg, Stuttgart (Sprache DES Körpers, die Sprache des Körpers.
Obwohl er eine Menge Zeiten im Ausland war, kam er immer zum roost in Freiburg. Heute lebt er mit seiner Frau und Sohn in Freiburg Zähringen, in dem er seine Kindheit aufwendete. Nur einmal dachte er an zu Paris und zur Arbeit dort gehen, aber er würde ein anderer Tänzer und nicht jemand gewesen sein, der Fälle organisiert und laufen läßt, und einerseits fühlte er wirklich zu Hause nicht in der Welt des Durchführens von künsten.
„Möglicherweise bin ich kleiner von einem Feingeist und eine Spitze, die, ein Teil von ihm zu sein,“ sagte er rustical ist, mit einem Grinsen.
Das ist, warum er sein Leben zwischen fleißigen Tanzenleistungen und organisierenden Fällen ausgleichen mußte, besonders als er vierzig drehte. Er entschied, Abschied zum Stadium zu sagen und widmete sich seine Zeit Kulturmanagement. Anfangs organisierte er unterschiedliche Theaterprojekte in Freiburg, dann als der Leiter der Theater-/Tanzwerkstatt Kaserne in Basel und schließlich als Kulturmanager von Riehen. Mittlerweile fährt Wolfgang sein Fahrrad, Swims und tut ein wenig Rütteln. Als einer der Gründer von Tanzfestival, bildete er ein kleines Comeback während des 25. Geburtstages des Tanzfestivals. „Ich mußte herauf ein wenig Mut zusammenrufen, aber dann wurde ich erstaunt,“ sagte er mit einem Lächeln. Ich hatte nicht nichts vergessen. Ich könnte wirklich tanzen.“
Da eine Trennfrage ich ihn fragte, „Sie haben in Deutschland und in der Schweiz gearbeitet. Wie finden Sie die Schweizer? “
Antwort Wolfgangs kam wie eine Gewehrkugel von einem Bretta, „in der Schweiz alles, das tadellos organisiert wurde und man muß Fehler, zu machen vermeiden. Wir lassen mehr Zeit und Sachen langsam gehen eine Spitze als in Deutschland. Ich denke, daß es das Calvinism hinter ihm ist. Diese strenge, evangelische Form des Christentums in der Schweiz bildet alles Funktion wie ein Uhrwerk. Die Leitung ist streng, aber Sie sehen nicht diesen Strictness außerhalb. Sachen sind in Zusammenarbeit mit anderen erfolgt. Die Schweizer wünschen Superlatives und sind nicht mit gemäßigten Resultaten erfüllt. “
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Graf de Wolfgang: Um Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Automatically translated into Portuguese thanks to WorldLingo
Graf de Wolfgang: Um Graf de Freiburger Feingeist (Satis Shroff
) Wolfgang foi carregado em Freiburg-Zähringen e fêz his que educa no Gymnasium de Kepler. Mais tarde estudou a biologia e o Chemistry na universidade de Freiburger porque pensou então de que seria bom ser um professor em uma escola. Mas não ensinou e trabalhado preferivelmente no departamento do controle de qualidade de um laboratório da fábrica, que produzisse cigarros em Freiburg.
Disse que essas ciência e tecnologia o interessou sempre, uma criança que olhou que sua irmã grande, que teve seu próprio foto-laboratório e experimenta com o desenvolvimento da foto e usada seu microscópio. Mais tarde na escola escreveu um papel sobre o sistema nervoso humano como seu dessertation de Abitur. Mas aquele não era todo.
“Havia algo que ferve dentro de mim que teve que sair. Teve que ser as artes. Durante seus dias da escola pintou muito, escreveu poemas, e mesmo um manuscrito do theatre, que fosse imprimido no escola-mag, mas que foi encenado nunca,” disse Wolfgang.
Wolfgang descreve-se himself como uma criança e atrasados da guerra II do borne-Mundo viveram com seus pais e duas irmãs em um quarto no Grandma flat em Zähringen, em que havia três quartos para oito pessoas. O Grandpa semi-foi paralizado desde trinta anos.
“Meu pai era 16 quando teve que juntar o Wehrmacht como um soldado mas não foi envolvido na luta real. Disparou em seu polegar com um acidente. Como as crianças nós fizeram exame d porque algo sério e o Dad apreciou-o como uma ação heroic a ser ferida durante a guerra. Pôs sobre um sorriso laconical e dito, “era mais um exemplo dos danos collerateral. O Dad morreu último dezembro. O Mom vive em Freiburg e tem 87 anos velho. ”
“Como é que faz?” Eu perguntei-lhe.
Respondeu, `que está indo ainda forte. Ama prestar atenção à tevê e ler mulheres e mags da tevê e é afeiçoada do Bild Zeitung por causa dos headlines grandes. '
Eu recordo um professor médico velho que seja também um leitor avid de Bild, imprensa amarela principal Zeitung de Freiburger de Germany. Durante uma de nossas conversações na S-Proibição aglomerada em nossa maneira à estação railway principal de Freiburg nós tínhamos começado falar sobre o `Entartete Kunst' durante o regime Nazi. Assim eu fiz-lhe uma pergunta sobre ela.
Wolfgang respondeu, os “alemães têm uma história grande mas imediatamente antes da segunda guerra mundial, os Nazis introduziram sua própria versão de que arte e cultura deve ser. Faschism trouxe não somente a guerra e a miséria a Europa mas destruiu também a arte e a cultura modernas. Em Italy e em France os povos cantam muito mas em Germany não há nenhuma cultura mais cantar. ”
`O que é a razão?' Eu perguntei-lhe.
Disse, “os Nazis cantaram demasiado, al o tempo e nós alemães temos agora ter um relacionamento perturbado às canções alemãs velhas. ”
Neste contexto que eu gostaria de mencionar esse Alois F. quem é um membro proeminente do Zähringia, um choir cantando dos homens velhos locais, perguntado me para juntá-lo. Mas Thomas meu vizinho de Colónia disse-me que o choir dos meninos velhos' não quis canções inglesas novas. Não quiseram nenhumas idéias inovativas. Apenas suas canções velhas, e esta não apelaram à geração mais nova dos alemães que preferem: hip-hop, Eminem, 50 centavos, hotel de Tokyo e canções do gospel. Quando você vai à igreja local você vê somente povos velhos e mães com toddlers. A juventude é conspícua com sua ausência.
“Que sobre o olde Liedergut alemão, o Tesouraria das canções?” Eu perguntei a Wolfgang.
“A cultura alemão é rica nas canções e usaram-se cantá-la muito antes da segunda guerra mundial.” Foi sobre dizer, “mesmo Hitler quis ser um artista mas era admissão recusada em Áustria. O Academy da arte em Viena recusou Hitler o artista desconhecido duas vezes. Se fizessem exame dele, não haveria nenhuma segunda guerra mundial.”
O trabalho no laboratório não o interessou tampouco e comutou a uma carreira dançando em 1978.
Wolfgang disse com um riso, “eu tive um girl-friend naquele tempo quem era um dancer. Realmente quis ser um ator e um jogo no theatre alemão. Disse-me: ' Vem longitudinalmente, fá-lo-á bom.' Eu complied e comecei então meu life-long caso do amor com dançar. Naqueles dias havia um movimento alternativo, wherein você frio faz qualquer coisa se você quisesse a.”
O comtemporâneo que dança (Zeitgenössischer Tanz) era um formulário desconhecido naqueles dias, mas lá era uma cena crescente para aqueles que foram interessadas. Em 1980 fundou uma escola para a dança nova, o Theatre e o Bodywork com alguns amigos, que existe mesmo até que hoje, e tinha feito Freiburg, além de Berlim, um dos centros importantes para formulários novos da dança. Havia um breakaway dos movimentos tradicionais da dança e os papéis do gender foram questionados e mudados, os diário-movimentos foram trazidos no estágio e as barreiras ao theatre foram eliminadas. O motto da escola tornou-se: “Cada movimento pode ser dançado” e produziu dancers profissionais novos até hoje.
`Nós éramos dancers freelance e nós abrimos nossa própria escola e executamo-la nos festivals em Freiburg (1979-80). A cultura do poder da Hippie-Flor era excesso longo e os muitos dos povos quiseram tentar para fora algo coisas novas, idéias novas e havia um Häuserkampfbewegung, em que as casas vazias boarded por povos novos, as polícias veio, houve um esforço seguiu, os povos novos foi carregado afastado, only para reaparecer no dia seguinte.'
Durante seus dias dos estudantes viveu com seis amigos em um ninho provincial, uma fazenda velha com um complexo jardinando. Era uma época em que pensassem que tudo era possível. Se alguém tivesse uma idéia começaram junto e fizeram-lhe o trabalho. Havia escolas, padarias, carro-garagens e uns muitos alternativos de outras coisas. Forçaram seus projetos sem estado-subventions, aquele é com todas as vantagens e desvantagens. Mas hoje, de acordo com ele, os povos tentam encontrar um niche existente, em vez de fazer algo eles mesmos.
Para dar impulsos, produza e trabalhe com outros junto, que é o que Wolfgang feito se decide trabalhar na extremidade como um Kulturbeauftragter (o cultura-gerente) em Basle (Switzerland). Wolfgang foi um dancer antes que se transformou um organisator de eventos cultural, e viajou como um dancer, choreograph através de Europa e trabalhado como um danç-professor. Recorda trabalhar “o detetive na manteiga Tokyo da dança de China”, onde gastou dois meses, dancers de um mit 17 do Ensemble de Internatonal de Japão Switzerland, und Germany de Finnland e o diretor era Anzu Furukawa. Em Tokyo, Nagano dançou “último brinde em Japão” o só-desempenho, veio então Dornbirn, em Dresden, Colónia “o diamante tão grande como a manteiga Tokyo da dança do Ritz”, uma estada de dois meses em Japana, ele starred no Ensemble internacional que compreende 12 dancers e Anzu Furukawa era outra vez o diretor. Então dançou em “hoje à noite na lua” duo-dança com Anzu Furukawa, und Neue Musik de Neuer Tanz do “Duo” de Idar-Oberstein/Freiburg - Improvisations com o Saxophonist Christina Fuchs, “Ensemble internacional dos Improvisations das correntes alternas” de Colónia, Potsdam, Freiburg, Estugarda (DES Körpers de Sprache, a língua do corpo.
Mesmo que fosse muitos das épocas em países extrangeiros, veio sempre ao roost em Freiburg. Hoje vive com seus esposa e filho em Freiburg Zähringen, onde gastou sua infância. Somente uma vez pensou de ir a Paris e a trabalho lá mas seria um outro dancer, e não um alguém que organizasse e funcionasse eventos, e na uma mão realmente não sentiu no repouso no mundo de executar artes.
“Talvez eu sou menos de um Feingeist e um bocado rustical para ser uma parte dela,” disse com sorrr forçadamente.
Isso é porque teve que balançar sua vida entre danç-desempenhos árduos e eventos organizando, especialmente quando girou quarenta. Decidiu-se dizer o farewell ao estágio e devotou-se seu tempo à cultura-gerência. Início no organizou projetos diferentes do theatre em Freiburg, então como o chefe da oficina Kaserne do teatro/Tanz em Basileia e finalmente como um cultura-gerente de Riehen. Nos passeios de Wolfgang do ínterim sua bicicleta, nadadas e faz um pouco de movimentar-se. Como um dos founders de Tanzfestival, fêz um come-back pequeno durante o 25o aniversário do festival da dança. “Eu tive que chamar acima de um pouco de coragem, mas então eu astonished,” disse com um sorriso. Eu não me tinha esquecido de qualquer coisa. Eu poderia realmente dançar.”
Porque uma pergunta divisora mim lhe perguntou, “você trabalhou em Germany e em Switzerland. Como você encontra os suíços? De”
a resposta Wolfgang veio como uma bala de um Bretta, “em Switzerland tudo organizado perfeitamente e um tem que evitar de fazer erros. Nós mandamos mais tempo e coisas ir lentamente um bocado do que em Germany. Eu penso que é o Calvinism atrás dele. Este formulário estrito, evangelical do Christianity em Switzerland faz a tudo a função como um clockwork. A administração é estrita mas você não vê este strictness para fora. As coisas são feitas na cooperação com a outra. Os suíços querem superlativos e não são satisfeitos com os resultados moderados. ”
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Wolfgang Graf: En Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Automatically translated into Swedish thanks to WorldLingo
Wolfgang Graf: En Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Wolfgang Graf var bördiga Freiburg-Zähringen och gjorde hans skolgång på den Kepler gymnastiksalen. Mer sistnämnd är han utstuderad biologi och kemi på den Freiburger universitetar, därför att han tänkte därefter att den skulle, bra att vara en lärare i en skola. Men han undervisade inte, och fungerat i stället i det kvalitets- kontrollera avdelningen av ett fabrikslabb, som producerade cigaretter i Freiburg.
Han sade att den vetenskap och teknologi intresserade alltid honom, ett barn som han såg vad hans storasyster, som hade hennes egna foto-labb och som experimenterade med fotoutveckling och använde hennes mikroskop. Mer sistnämnd på skola honom skrev ett pappers- om människanervsystemet som hans Abitur dessertation. Men allt det var inte.
”Fanns det något som kokar inom mig som måste att komma ut. Det måste att vara konsterna. Under his skola dagar som han målade ett lott, skrev poems och även ett theatremanuskript, som skrivevs ut i skola-magen, bara som arrangerades aldrig,” sade Wolfgang.
Wolfgang beskriver självt, som en sen posta-Värld kriger barn II, och han bodde med hans föräldrar och två systrar i ett rum på mormor lägenhet i Zähringen, som det fanns tre rum i för åtta personer. Morfadern halv-paralyserades efter trettio år.
”Var min fader 16 då han måste att sammanfoga Wehrmachten som en soldat men han inte var involverad i den verkliga stridigheten. Han sköt hans tum till och med en olycka. Som barn oss tog det som något som var allvarlig och, farsan tyckte om den som en heroisk gärning som ska såras under kriga. Honom som är pålagd ett laconical leende och sagt, ”var det mer ett fall av collerateral skada. Farsa dog sist December. Momen bor i Freiburg och är 87 gammala år. ”
”Hur är hon som gör?”, Jag frågade honom.
Han svarade, `som hon är stillbilden som går stark. Hon älskar hållande ögonen på TV- och läsningkvinnor och TVmags och är förtjust av Bilden Zeitung på grund av den stora TV-rubriker. '
Återkallar jag en gammal Freiburger medicinsk professor, som var också en avid Bild avläsare, Tyskland ledande gula press Zeitung. Under en av våra konversationer i det fullsatt S-Förbjuda på vårt till Freiburgs huvudsakliga järnväg posterar långt oss hade startat samtal om `en Entartete Kunst' under det Nazi styret. Så frågade jag honom en ifrågasätta om den.
Svarade Wolfgang, ”Germans har en stor historia, men för precis världen kriger II, introducerade nazisna deras egna version av vilken konst och kultur bör vara. Faschism som inte endast koms med för att kriga, och misär till Europa men förstörde också modern konst och kultur. I Italien och Frankrike är folket allsång ett lott men i Tyskland där ingen sjungande kultur anymore. ”
`Vad är resonera?', Jag frågade honom.
Han sade, ”sjöng nazisna för mycket, al tiden, och vi Germans har nu att ha ett stört förhållande till gammala tyska songs. ”
I detta sammanhang skulle jag något liknande till omnämnande den Alois F. vem är en framstående medlem av Zähringiaen, lokalgamal man sjungande kör som frågas mig som sammanfogar dem. Men Thomas mitt grann från Cologne berättade mig att de gammala pojke kör inte önskade nya engelska songs. De önskade inte några innovativa idéer. Rättvist appellerade deras gammala songs och denna inte till den mer unga utvecklingen av Germans som föredrar: höft-hoppa, Eminem, 50 Cents, det Tokyo hotellet och evangeliumsongs. När du går till lokalkyrkan som du ser endast gamla människor och, fostrar med litet barn. Ungdommen är iögonfallande till och med deras frånvaro.
”Vad om olden tyska Liedergut, kassan av songs?”, Jag frågade Wolfgang.
”Är tysk kultur rik i songs, och de den van vid allsången det ett lott, för världen kriger II.” som han gick på till något att säga, ”även Hitler önskade att vara en konstnär, bara honom vägrades erkännande i Österrike. Konstakademin i Wien vägrade Hitler den okända konstnären två gånger. Om de hade tagit honom, har det skulle intefinnas någon värld kriger II.”
arbetet i labbet intresserade inte honom either och, han kopplade till en danskarriär i 1978.
Wolfgang sade med ett skratt, ”hade jag en girl-friend då vem var en dansare. Faktiskt önskade han att vara en skådespelare och en lek i den tyska theatren. Hon berättade mig: ' Along, kommer, det ska gör dig som är bra.', Jag uppfyllde och började därefter min livslånga kärleksaffär med dans. I de dagar fanns det en alternativ rörelse, där du som är kall gör något, om du önskade till.”,
Den samtidaa dansen (Zeitgenössischer Tanz) var en okända bildar i de dagar, men det fanns en växande plats för de som intresserades. I 1980 grundade hade gjort han en skola för ny dans, Theatre och bodyworken med några vänner, som finns även kassalådan i dag, och Freiburg, förutom Berlin, en av de viktiga centrerar för ny dans bildar. Det fanns en brytning från den traditionella dansförehavanden, och genusrollerna ifrågasattes och ändrades, koms med daglig-förehavanden på arrangera, och barriärerna till theatren avlägsnades. Mottoen av skola blev: ”Kan varje rörelse dansas”, och den producerade ny yrkesmässig dansarekassalåda i dag.
`Var vi frilans- dansare, och vi öppnade vårt eget skolar och utförde i festivaler i Freiburg (1979-80). Hippie-Blomma driver kultur var långt över, och folket för en radda önskade till försök ut något ny saker, nya idéer, och det fanns en Häuserkampfbewegung, som tomma hus stegs ombord i av ungdomar, polisen kom, fanns det en föld ansträngning, ungdomaren bars bort, only att visa igen den nästa dagen.',
Under hans deltagaredagar som han bodde med sex vänner i ett provinsiellt, bygga bo, en gammal lantgård med ett arbeta i trädgården komplex. Det var en tid, då de tänkte att allt var möjligheten. Om någon hade en idé, fick gjorde de tillsammans och det arbete. Det fanns alternativt skolar, bagerier, bil-garage och en radda annan saker. De tvingade deras projekterar utan påstå-subventions, är missgynnar det med alla fördelar och. Men i dag, enligt honom, folket försök att finna en existerande niche, i stället för att göra något sig själv.
För att ge impulser avgör jordbruksprodukter och arbete med andra tillsammans, som är vad gjorda Wolfgang, att fungera slutligen som en Kulturbeauftragter (odla-chef) i Basle (Schweitz). Wolfgang var en dansare, för han blev en organisator av kulturella händelser, och reste som en dansare, koreograf till och med Europa och fungerade som enlärare. Han minns arbetet i ”kriminalaren från Kina” danssmör Tokyo, var han spenderade två månader, dansare för en Internatonal helhetmit 17 från Japan Schweitz, Finnland undTyskland, och direktören var Anzu Furukawa. I Tokyo Nagano dansade han ”sist rostat bröd i Japan” enkapacitet, kom därefter Dornbirn, i Dresden, Cologne ”den så stora diamanten, som Ritzen” danssmör Tokyo, ett stag för två månad i Japana, honom starred i landskamphelheten som består av 12 dansare, och Anzu Furukawa var igen direktören. Därefter dansade han i ”ikväll i den moonen” duo-dansar med Anzu Furukawa, Duo” Neuer Tanz för Idar-Oberstein/Freiburg ”und Neue Musik - improvisationar med saxofonisten Christina Fuchs, helheten för improvisationar för den Cologne ”växelström” landskampen, Potsdam, Freiburg, Stuttgart (Sprache des Körpers, språket av förkroppsliga.
Även om han var tider för en radda i utländska länder, kom han alltid till roost i Freiburg. I dag bor han med hans fru och son i Freiburg Zähringen, var han spenderade hans barndom. Endast en gång han funderare av att gå till Paris och arbete där, men han skulle har varit en annan dansare och inte någon som organiserar och kör skeende, och å ena sidan han egentligen inte känselförnimmelsen hemma i världen av föreställningskonstar.
”Kanske bet I-förmiddagen mindre av en Feingeist och ett a rustical för att vara en del av den,” honom sade med en grina.
Det är varför han måste att balansera hans liv mellan ansträngande dansa-kapaciteter och uppläggninghändelser, då speciellt han vände forty. Han avgjorde till något att sägaavskedet till arrangera och ägnade hans tid till odla-ledning. Först organiserade han den olika theatren projekterar i Freiburg, därefter som chefen av det teater-/Tanz seminariet Kaserne i Basel och ultimately som enchef av Riehen. I mellantiden rider gör Wolfgang hans cykel, bad och lite jogga. Som en av grundarearna av Tanzfestival gjorde han en liten come-back under den 25th födelsedagen av dansfestivalen. ”Måste jag att tillkalla upp lite kurage, men därefter görades häpen jag,” sade han med ett leende. Jag hade inte glömt något. Jag kunde egentligen dansa.”,
Som sära ifrågasätter, frågade jag honom att, ”du har fungerat i Tyskland och i Schweitz. Hur finner du schweizare? ”
Wolfgangs kom svar något liknande en kula från en Bretta, ”i Schweitz allt som perfekt organiserades, och en måste att undvika danande missförstår. Vi har mer tid, och saker att gå a bet långsamt än i Tyskland. Funderare I är det Calvinismen bak det. Detta strikt, evangelikalt bildar av kristendomen i Schweitz makes som allt fungerar något liknande ett urverk. Administrationen är strikt, men du ser inte denna strictness yttre. Saker göras i samverkan med andra. Schweizarna önskar superlativ och tillfredsställs inte med dämpar resultat. ”,
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Wolfgang Graf: Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Automatically translated into Russian thanks to WorldLingo
Wolfgang Graf: Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Wolfgang Graf было принесено в Freiburg-Zähringen и сделало его обучая на спортзале Kepler. Более поздно он изучил биологию и химию на университете Freiburger потому что он думал после этого что будет хорошо быть учителем в школе. Но он не научил и после того как он работать вместо в отделе контроля качества лаборатории фабрики, которая произвела сигареты в Freiburg.
Он сказал то наука и техника всегда интересовало его, ребенка, котор он посмотрел его большая сестра, которая имела ее собственную фото-лабораторию и, котор экспериментируют с развитием фотоего и после того как она использовать ее микроскопу. Более поздно на школе он написал бумагу о людской слабонервной системе как его dessertation Abitur. Но то не было всем.
«Было что-то кипя внутри я должен прийти вне. Должно быть искусствоами. Во время его дней школы он покрасил много, написал стихотворения, и даже рукопись театра, которая были напечатаны в школ-mag, только которая никогда не поставил,» сказал Wolfgang.
Wolfgang описывает по мере того как последние ребенок и он войны II столб-Мира жили с его родителями и 2 сестрами в одной комнате на Grandma плоско в Zähringen, в котором были 3 комнаты для 8 людей. Grandpa былопарализовывано с 30 лет.
«Мой отец был 16 когда он должен соединить Wehrmacht как воин но он не включился в реальный воевать. Он снял его большой пец руки через аварию. По мере того как дети мы приняли его по мере того как что-то серьезное и папа насладился им как героикоромантический документ, котор нужно ранить во время войны. Он положил дальше laconical усмешку и сказано, «он был больше случай collerateral повреждение. Папа умер последний декабрь. Мама живет в Freiburg и 87 лет старых. »
«Как она делая?» Я спросил ему.
Он ответил, `, котор она все еще идет сильной. Она любит посмотреть TV и прочитать женщины и mags TV и fond Bild Zeitung из-за больших headlines. '
Я вспоминаю старого профессора был также падким читателем Bild, давления Zeitung Freiburger медицинского Германии leading желтого. Во время одного из наших переговоров в ом S-Запрете на нашей дороге к станции Freiburg главным образом железнодорожной мы начали talk about `Entartete Kunst' во время режима Nazi. Так я спросил ему вопрос о ем.
Wolfgang ответило, «немцы имеют большую историю но just before Вторая Мировая Война, Nazis ввело их собственный вариант что искусствоа и культуры должна быть. Faschism принесло not only войну и нищету к Europe но также разрушило самомоднейшие искусствоо и культуру. В Италии и Франции люди пеют много но в Германии не будет культуры больше петь. »
`Будет причина?' Я спросил ему.
Он сказал, «Nazis спело too much, al время и мы немцы имеем теперь иметь нарушенное отношение к старым немецким песням. »
В этом смысле, котор я хотел был бы упомянуть то F. Alois. будет видно членом Zähringia, спрошенный клирос местных старых людей пея, мне, котор нужно соединить их. Но Thomas мой сосед от Cologne сказал мне что клирос старых мальчиков' не хотел новые английские песни. Они не хотели NIKAKие новаторские идеи. Как раз их старые песни, и это не апеллировали к более молодому поколению немцев которые предпочитают: вальм-хмель, Eminem, 50 центов, гостиница токио и песни gospel. Когда вы идете к местной церков вы видите только старые людей и мати с toddlers. Молодость conspicuous через их отсутствие.
«О olde немецком Liedergut, казначейство песен?» Я спросил Wolfgang.
«Немецкой культурой будет богатые люди в песнях и они использовали спеть его много перед Второй Мировой Войной.» Он пошел дальше сказать, «даже Гитлер хотело быть художником но он был отказанным допущением в Австралии. Академия искусствоа в вене отказывала Гитлер неизвестный художник дважды. Если они приняли его, то не было бы Второй Мировой Войны.»
Работа в лаборатории не интересовала его также и он переключил к танцуя карьере в 1978.
Wolfgang сказало с смехом, «я имел girl-friend на тем временем которое был танцор. Фактическ он хотел быть актером и игрой в немецком театре. Она сказала мне: ' Приходит вперед, оно сделает вас хорош.' Я исполнил и после этого начал мое life-long дело влюбленности с танцевать. В тех днях было другое движение, при котором вы холодные делаете что-нибыдь если вы хотели к.», то
Сверстница танцуя (Zeitgenössischer Tanz) была неизвестной формой в тех днях, но там была местом для тех которые были заинтересованы. В 1980 он основал школу для новой танцульки, театра и Bodywork с некоторыми друзьями, который существует даже до сегодня, и сделал Freiburg, кроме Berlin, одного из важных центров для новых форм танцульки. Был breakaway от традиционных движений танцульки и были спрошены и изменены роли gender, принесли ежедневн-движения на этап и были исключены барьеры к театру. Девиз школы стал: «Каждое движение можно станцевать» и оно произвело новых профессиональных танцоров до сегодня.
`Мы были freelance танцорами и мы раскрыли нашу собственную школу и выполнили в празднествах в Freiburg (1979-80). Культура силы Hippie-Цветка была длиння над и множество людей хотело try out что-то новые вещи, новые идеи и было Häuserkampfbewegung, в котором пустые дома взошлись на борт молодыми людьми, полиции пришли, были схватка ensued, молодые люди были carry away, только reappear на следующий день.'
Во время его дней студентов он жил с 6 друзьями в захолустном гнезде, старой ферме с садовничая комплексом. Было временем когда они думали все было по возможности. Если кто-то имело идею, то они get together и сделали им работу. Были другие школы, хлебопекарни, автомобил-гаражи и множество других вещей. Они принудили их проекты без положени-субвенций, то с всеми преимуществами и недостатками. Но сегодня, согласно ему, люди сами пытаются найти existing нишу, вместо делать что-то.
Для того чтобы дать ИМПы ульс, произведите и работать с другими совместно, который сделанное Wolfgang решает работать в конце как Kulturbeauftragter (культур-менеджер) в Basle (Швейцарии). Wolfgang было танцором прежде чем он стал organisator культурных случаев, и перемещало как танцор, хореографи через Europe и после того как оно работать как танцевать-учитель. Он вспоминает работать в «сыщик от токио масла танцульки Китая», где он проводил 2 месяца, танцоры mit 17 ансамбля Internatonal от японии Швейцарии, und Германии Finnland и директор был Anzu Furukawa. В токио, Nagano он станцевал «последняя здравица в японии» solo-представление, после этого пришел Dornbirn, в Dresden, Cologne «диамант как большой по мере того как токио масла танцульки Ritz», двухмесячное пребывание в Japana, он starred в международном ансамбле состоя из 12 танцоров и Anzu Furukawa было снова директором. После этого он станцевал в «Tonight в луне» ду-танцует с Anzu Furukawa, und Neue Musik Neuer Tanz «дуа» Idar-Oberstein/Freiburg - импровизациями с Saxophonist Кристина Fuchs, «ансамблем импровизаций переменных токов» Cologne международным, Potsdam, Freiburg, Stuttgart (des Körpers Sprache, языком тела.
Даже если он был множеством времен в зарубежных странах, он всегда приходил к roost в Freiburg. Сегодня он живет с его супругой и сынком в Freiburg Zähringen, где он потратил его детство. Только раз он думал идти к Paris и работе там но он был бы другим танцором, и не кто-то которое организует и бежит случаи, и с другой стороны он реально не чувствовал дома в мире выполнять искусствоа.
«Возможно я из Feingeist и бит rustical быть частью ее,» он сказал с оскалом.
То почему он должен сбалансировать его жизнь между strenuous танцевать-представлениями и организуя случаями, специально когда он повернул 40. Он решил сказать прощание к этапу и посвятил его время к культур-управлению. Во-первых он организовал по-разному проекты театра в Freiburg, после этого как вождь мастерской Kaserne театра/Tanz в Basel и предельно как культур-менеджер Riehen. Тем временем Wolfgang едет его велосипед, swims и делает немного jogging. Как один из основателей Tanzfestival, он сделал малый come-back во время 25th дня рождения празднества танцульки. «Я должен summon вверх по немного смелости, но после этого я был удивлян,» он сказал с усмешкой. Я не забыл что-нибыдь. Я смог реально станцевать.»
По мере того как parting вопрос я спросил ему, «вы работали в Германии и в Швейцарии. Как вы находите швейцарцев? »
Ответ Wolfgang пришел как пуля от Bretta, «в Швейцарии все организованное совершенно и одно должно избежать совершить ошибки. Мы имеем больше время и вещей пойти бит медленно чем в Германии. Я думаю это будет Calvinism за им. Эта только, евангелистская форма христианства в Швейцарии делает всем функцию как clockwork. Администрация только но вы не видите эту строгость наружу. Вещи сделаны in cooperation with другие. Швейцарцы хотят superlatives и не удовлетворяются с вмеру результатами. »
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Wolfgang Graf: Een Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Automatically translated into Dutch thanks to WorldLingo
Wolfgang Graf: Een Freiburger Feingeist (Satis Shroff)
Wolfgang Graf was geboren in freiburg-Zähringen en deed zijn het scholen bij het Gymnasium Kepler. Later bestudeerde hij Biologie en Chemie bij de Universiteit Freiburger omdat hij toen dacht dat het goed om een leraar in een school zou zijn te zijn. Maar hij onderwees niet en in plaats daarvan gewerkt in de kwaliteitsbeheersing afdeling van een fabriekslaboratorium, dat sigaretten in Freiburg produceerde.
Hij zei dat de wetenschap en de technologie hem interesseerden, een altijd kind hij bekeek wat zijn grote zuster, die haar eigen foto-laboratorium had en met fotoontwikkeling experimenteerde en haar microscoop gebruikte. Later op school schreef hij een document over het menselijke zenuwstelsel als zijn dessertation Abitur. Maar dat was niet allen.
„Er waren iets die binnen me kookt dat gemoeten uit komen. Het moest art. zijn. Tijdens zijn schooldagen die hij een heeft geschilderd, schreef gedichten, en zelfs een theatermanuscript, dat in school-mag werd gedrukt, maar dat nooit werd opgevoerd,“ bovengenoemde Wolfgang.
Wolfgang beschrijft zich als recente post-wereldOorlog II kind en hij leefde met zijn ouders en twee zusters in één ruimte bij de vlakte van Grandma in Zähringen, waarin er drie ruimten voor acht personen waren. Grandpa werd semi-verlamd sinds dertig jaar.
„Mijn vader was 16 toen hij zich bij Wehrmacht als militair moest aansluiten maar hij werd niet geïmpliceerd in het echte vechten. Hij ontsproot zijn duim door een ongeval. Aangezien kinderen wij het als ernstig namen iets en de Papa van het als heldhaftige akte dat tijdens de oorlog moet worden verwond genoot. Hij zette op een laconical glimlach en gezegd, „het was meer een geval van collerateral schade. De papa stierf laatste December. Mom leeft in Freiburg en is 87 jaar oud. “
„Hoe zij is die?“ doet Ik vroeg hem.
Hij antwoordde, `zij nog sterk gaat. Zij houdt van lettend op TV en lezend vrouwen en TV mags en is dierbaar van Bild Zeitung wegens de grote krantekoppen. '
Ik herinner aan een oude medische professor Freiburger die ook een begerige Bild lezer, de belangrijke Gele Pers Zeitung van Duitsland was. Tijdens één van onze gesprekken in het overvolle s-Verbod op onze manier aan hoofd de spoorwegpost van Freiburg waren wij het spreken over `Entartete Kunst' tijdens het Nazi regime begonnen. Zo stelde ik hem een vraag over het.
Wolfgang antwoordde, „Duitsers hebben een grote geschiedenis maar vlak vóór de Wereldoorlog II, introduceerden Nazis hun eigen versie van welke kunst en cultuur zou moeten zijn. Faschism bracht niet alleen oorlog en ellende aan Europa maar ook vernietigde moderne kunst en cultuur. In Italië en Frankrijk zingen de mensen een maar in Duitsland is er geen het zingen cultuur anymore. “
`Wat de reden?' is Ik vroeg hem.
Hij zei, „Nazis zongen teveel, al de tijd en wij Duitsers hebben nu een gestoorde verhouding aan oude Duitse liederen hebben. “
In deze context die ik zou willen om dat Alois F. vermelden. wie een prominent lid van Zähringia is, lokale zingende vroeg choir van oude mensen, me om zich bij hen aan te sluiten. Maar Thomas mijn buur van Keulen vertelde me dat de oude jongens' choir geen nieuwe Engelse liederen wilde. Zij wilden geen innovatieve ideeën. Enkel deden hun oude liederen, en dit niet op de jongere generatie van Duitsers een beroep die verkiezen: heup-hop, Eminem, 50 Centen, de liederen van het Hotel en van het evangelie van Tokyo. Wanneer u naar de lokale kerk gaat ziet u slechts oude mensen en moeders met toddlers. De jeugd bent opvallend door hun afwezigheid.
„Wat over olde Duitse Liedergut, de schatkist van liederen?“ Ik vroeg Wolfgang.
De „Duitse cultuur is rijk aan liederen en zij gebruikten om het een partij vóór de Wereldoorlog II te zingen.“ Hij ging zeggen, „zelfs wilde Hitler een kunstenaar zijn maar hij werd geweigerd toelating in Oostenrijk. De academie van de Kunst in Wenen weigerde tweemaal Hitler de onbekende kunstenaar. Als zij hem hadden genomen, zou er geen Wereldoorlog II.“ geweest zijn
Het werk in het laboratorium interesseerde ook niet hem niet en hij schakelde op een het dansen carrière in 1978 over.
Wolfgang zei met een lach, „ik had op dat ogenblik een meisje wie een danser was. Eigenlijk wilde hij een acteur zijn en in het Duitse theater spelen. Zij vertelde me: ' Kom, zal het goed u.' doen Ik voldeed en begon toen met mijn life-long liefdezaak met het dansen. In die dagen was er een Alternatieve Beweging, waarin koud u om het even wat doet als u aan.“ wilde
De tijdgenoot die (Zeitgenössischer Tanz) danst was een onbekende vorm in die dagen, maar er was een groeiende scène voor zij die interessant waren. In 1980 richtte hij een school voor Nieuwe Dans, Theater en Carrosserie met sommige vrienden op, die zelfs tot vandaag bestaat, en had Freiburg, naast Berlijn, één van de belangrijke centra voor nieuwe dansvormen gemaakt. Er waren afgescheiden van de traditionele dansbewegingen en de geslachtsrollen werden gevraagd en werden veranderd, werden de dagelijks-bewegingen gebracht op het stadium en de barrières voor het theater werden geëlimineerd. Motto van de school werd: „Elke beweging kan worden gedanst“ en het produceerde nieuwe professionele dansers tot vandaag.
`Wij waren freelance dansers en wij openden onze eigen school en presteerden in festivals in Freiburg (1979-80). De hippie-Bloem Cultuur van de Macht was over lang en heel wat mensen wilden iets uitproberen nieuwe dingen, nieuwe ideeën en er waren een Häuserkampfbewegung, waarin de lege huizen door jonge mensen werden ingescheept, de politie kwam, was er een strijd volgde, werden de jonge mensen meegesleept, slechts weer te verschijnen om de volgende dag.'
Tijdens zijn studentendagen leefde hij met zes vrienden in een provinciaal nest, een oud landbouwbedrijf met complex tuinieren. Het was een tijd toen zij dachten alles mogelijk was. Als iemand een idee had kwamen zij bijeen en maakten tot het het werk. Er waren alternatieve scholen, bakkerijen, auto-garages en heel wat andere dingen. Zij dwongen hun projecten zonder staat-subsidies, dat met alle voordelen en nadelen is. Maar vandaag, volgens hem, proberen de mensen om een bestaand gebied te vinden, in plaats van het doen van iets zelf.
Om impulsen, opbrengst en het werk met anderen te geven samen, dat is wat Wolfgang maakte beslissen uiteindelijk als Kulturbeauftragter (cultuur-manager) in Bazel (Zwitserland) te werken. Wolfgang was een danser alvorens hij een organisator van culturele gebeurtenissen, werd en als danser, choreograph door Europa reiste en als dans-leraar werkte. Hij herinnert zich werkend de Dans BoterTokyo in van de „Detective van China“, waar hij twee maanden doorbracht, een Ensemble Internatonal mit 17 dansers van Japan Zwitserland, waren Finnland und Duitsland en de directeur Anzu Furukawa. In Tokyo, Nagano danste hij „Laatste Toost in Japan“ solo-prestaties, dan Dornbirn, in Dresden kwamen, Keulen de „Diamant zo groot zoals Ritz“ Dans BoterTokyo, een verblijf van twee maand in Japana, was hij starred in het Internationale Ensemble dat uit 12 dansers en Anzu Furukawa bestaat opnieuw de directeur. Dan danste hij in „vanavond in de Maan“ een duo-dans met Anzu Furukawa, idar-Oberstein/Freiburg „Duo“ Neuer Tanz und Neue Musik - Improvisaties met Saxophonist Christina Fuchs, Ensemble van de Improvisaties van de Wisselstroom van Keulen „“ het Internationale, Potsdam, Freiburg, Stuttgart (Sprache des Körpers, de taal van het lichaam.
Alhoewel hij heel wat tijden in derde landen was, kwam hij altijd aan zitstok in Freiburg. Vandaag leeft hij met zijn vrouw en zoon in Freiburg Zähringen, waar hij zijn kinderjaren doorbracht. Slechts eenmaal dacht hij aan daar het gaan naar Parijs en het werk maar hij zou een andere danser, en niet iemand wie organiseert en gebeurtenissen in werking stelt, en enerzijds hij werkelijk voelde niet thuis in de wereld van het uitvoeren van art. geweest zijn.
„Misschien ben ik minder van een Feingeist en een rustical beetje een deel van het te zijn,“ hij zei met een grijns.
Dat is waarom hij zijn leven moest in evenwicht brengen tussen zware dans-prestaties en het organiseren van gebeurtenissen, vooral toen hij veertig draaide. Hij besliste afscheid aan het stadium te zeggen en wijdde zijn tijd aan cultuur-beheer. Eerst organiseerde hij verschillende theaterprojecten in Freiburg, dan als leider van het Theater/Tanz workshop Kaserne in Bazel en uiteindelijk als cultuur-manager van Riehen. Ondertussen berijdt Wolfgang zijn fiets, zwemt en doet een weinig het jogging. Als één van de stichters van Tanzfestival, maakte hij een kleine come-back tijdens de 25ste Verjaardag van dansfestival. „ik moest een weinig moed omhoog bijeenroepen, maar toen was ik verbaasd,“ hij zei met een glimlach. Ik had om het even wat niet vergeten. Ik kon werkelijk dansen.“
Als scheidingsvraag ik hem vroeg, „u hebt in Duitsland en in Zwitserland gewerkt. Hoe vindt u de Zwitsers? Het“
antwoord van Wolfgang kwam als een kogel uit een Bretta, „in volkomen georganiseerd alles van Zwitserland en men moet vermijden makend fouten. Wij hebben meer tijd en dingen een beetje langzaam gaan dan in Duitsland. Ik denk het Calvinism achter het is. Deze strikte, evangelische vorm van Christendom in Zwitserland maakt alles als een uurwerk functioneren. Het beleid is strikt maar u ziet naar buiten deze striktheid niet. De dingen worden gedaan in samenwerking met anderen. De Zwitsers willen superlatives en zijn niet tevreden met gematigde resultaten. “
[وولفغنغ] [غرف]: [فريبورجر] [فينجيست] ([ستيس] [شروفّ])
Automatically translated into Arabic thanks to WorldLingo
[وولفغنغ] [غرف]: [فريبورجر] [فينجيست] ([ستيس] [شروفّ])
[وولفغنغ] [بورن] [غرف] كان في [فريبورغ-زهرينجن] وأتمّ خاصّتي يعلم في [كبلر] قاعة رياضة. فيما بعد درس هو علم الأحياء وكيمياء في [فريبورجر] جامعة لأنّ هو فكّر بعد ذلك أنّ هو كان جيّدة أن يكون معلمة في مدرسة. غير أنّ لم يعلم هو ويعمل بدلا من ذلك في ال [قوليتي كنترول] قسم من مصنع مختبرة, أيّ أنتج سجائر في [فريبورغ].
هو قال أنّ علم وهمّه تكنولوجيا دائما, طفلة هو نظر في ماذا [بيغ سستر] ه, الذي تلقّى ه خاصّة [فوتو-لب] ويجرب مع صورة تطوير ويستعمل مجهره. فيما بعد في مدرسة كتب هو ورقة حول النظامة إنسانيّة عصبيّة ك ه [أبيتثر] [دسّرتأيشن]. غير أنّ [ب] أنّ لم كلّ.
"كان هناك شيء يغلي ضمن ي أنّ اضطرّ أتيت خارجا. هو اضطرّ كنت الفنون. أثناء ه مدرسة أيام دهن هو كثيرا, كتب قصائد, وحتّى ساحة مخطوطة, أيّ كان طبعت في ال [سكهوول-مغ], غير أنّ أيّ كان أبدا قدّمت," قال [وولفغنغ].
[وولفغنغ] يصفبنفسي بما أنّ متأخّرة [بوست-وورلد] حرب [إيي] طفلة وهو عاش مع والده واثنان أخوات في واحدة غرفة في جدة انبطاحا في [زهرينجن], في أيّ هناك كان ثلاثة غرف لثمانية أشخاص. [سمي-برلسد] [غرندبا] كان منذ ثلاثون سنون.
"كان أبي 16 عندما هو اضطرّ تلاقيت [وهرمشت] كجندية غير أنّ هو كان لم يتضمّن في الحقيقيّة يتنازع. هو قذف إبهامه من خلال حادث. بما أنّ أطفال نحن أخذوا هو بما أنّ شيء جدّيّة واستمتع أب هو كوثيق بطوليّة أن يكون جرحت أثناء الحرب. هو وضع فوق ابتسام [لكنيكل] ويقول, "كان هو كثير حالة من إتلاف [كلّرترل]. أب مات ديسمبر - كانون الأوّل متأخّرة. [موم] يعيش في [فريبورغ] و87 [ير ولد]. "
"كيف يكون هو يتمّ?" أنا سألته.
هو أجاب, `هو يكون بعد يذهب قوّيّة. هو يحبّ يراقب تلفزيون ويقرأ نساء وتلفزيون [مغس] وأثيرة من [بيلد] [زيتثنغ] بسبب العناوين كبير. '
يتذكّر أنا قديمة [فريبورجر] أستاذة طبيّة الذي كان أيضا توّاقة [بيلد] قارئة, ألمانيا صحافة رئيسيّة صفراء [زيتثنغ]. أثناء واحدة من محادثاتنا في ال يحتشد [س-بن] على طريقنا إلى [فريبورغ] محطّة سكّة الحديد رئيسيّة كان نحن قد بدأنا [تلك بووت] ال `[إنترتت] [كونست]' أثناء النظامة [نزي]. هكذا سأله أنا سؤال حول هو.
[وولفغنغ] أجاب, "يتلقّى ألمانيات تاريخ كبيرة غير أنّ [جوست بفور] ال [وورلد ور يي], ال [نزيس] قدّموا هم خاصّة صيغة من ما فن وثقافة سوفت كنت. [فسكهيسم] أحضر ليس فحسب حرب وشقاء إلى أوروبا غير أنّ أيضا دمّر حديثة فن وثقافة. في إيطاليا وفرنسا يغنّى الالناس كثيرا غير أنّ في ألمانيا هناك ما من يحرق ثقافة [أنمور]. "
`ماذا يكون السبب?' أنا سألته.
هو قال, "غنّى ال [نزيس] [توو موش], [أل] الوقت ونحن ألمانيات نتلقّى الآن يتلقّى يزعج علاقة إلى أغنيات قديمة ألمانيّة. "
في هذا سياق أنا أحبّت أن يذكر أنّ [ألويس] [ف.]. الذي يكون عضوة بارزة من [زهرينجا], محلّية قديمة رجال يحرق جوقة, يسألني أن يتلاقىهم. غير أنّ قالني توماس جاري من كولونيا أنّ الفتى قديمة' جوقة لم يرد أغنيات جديدة إنجليزيّة. هم لم يريدوا أيّ أفكار إبداعيّة. فقط لم يستأنف أغنياتهم قديمة, وهذا إلى الجيل شابّة ألمانيات الذي يفضّل: [هيب-هوب], [إمينم], 50 سنون, طوكيو فندق وبشارة أغنيات. عندما يذهب أنت إلى الكنيسة محلّية أنت ترى فقط الناس قديمة وأمهات مع الماشي بخطى متثاقلة. الشباب واضحة من خلال غيابهم.
"ماذا حول ال [ألد] [ليدرغت] ألمانيّة, الخزينة الأغنيات?" أنا سألت [وولفغنغ].
"ثقافة ألمانيّة غنيّة في أغنيات واستعمل هم أن يغنّى هو كثيرا قبل ال [وورلد ور يي]." هو ذهب فوق أن يقول, "حتّى أراد [هيتلر] أن يكون فنّان غير أنّ هو كان يرفض انضمام في نمسا. الفن رفض أكاديميّة في فيينّا [هيتلر] الفن مجهولة مرّتين. إن هم كانوا قد أخذواه, كان هناك ما من [وورلد ور يي]."
لم يهمّه العمل في المختبرة أيضا وهو حوّل إلى يرقص مهنة في 1978.
[وولفغنغ] قال مع ضحك, "تلقّى أنا [جرل-فريند] [أت ثت] وقت الذي كان راقصة. واقعيّا أراد هو أن يكون ممثلة ولعبة في الساحة ألمانيّة. هو قالني: ' يأتي جانبا, هو سيتمّ أنت الخير.' أنا أذعنت وبعد ذلك بدأ ي [ليف-لونغ] حالة حبّ شأن مع يرقص. في أنّ أيام كان هناك حركة بديلة, حيث أنت باردة تتمّ أيّ شيء إن أنت أردت إلى."
كان متعاصر يرقص ([زيتجنسّيسكهر] [تنز]) شكل مجهولة في أنّ أيام, غير أنّ هناك كان ينمو مشهد ل أنّ الذي كان هممت. في 1980 أسّس هو مدرسة لرقص جديدة, ساحة وصناعة مع بعض صديقات, أيّ يتواجد حتّى حتّى اليوم, وجعل [فريبورغ], فضلا عن برلين, واحدة من ال [سنترس] مهمّة لجديدة رقص أشكال. هناك كان انفصال من التقليديّة رقص حركات والجنس استنطقت أدوار كان وغيّرت, [إفرد-موفمنتس] كان أحضرت على المرحلة والعوائق إلى الساحة كان أزلت. أصبح الشعار من المدرسة: "كلّ حركة يستطيع كنت رقصت" وأنتج هو راقصات جديدة محترفة حتّى اليوم.
`كان نحن راقصات مستقلّة ونحن فتحنا نا خاصّة مدرسة وأنجز في مهرجانات في [فريبورغ] (1979-80). ال [هيبّي-فلوور] قوة كان ثقافة طويلة على و [ا لوت] الالناس أراد أن يجرب شيء أشياء جديدة, أفكار جديدة وهناك كان [هوسركمبفبوغنغ], في أيّ يخلو منازل كان طلعت بالناس شابّة, الشرطة أتى, هناك كان كفاح نتج, الالناس شابّة كان حمست, إلاّ أنّ أن يظهر ال [نإكست دي].'
أثناء ه طالبات أيام عاش هو مع ستّة صديقات في عش ريفيّة, مزرعة قديمة مع يبستن مركبة. هو كان وقت عندما فكّر هم كلّ شيء كان يمكن. إن أحد ما تلقّى فكرة تلاقى هم وجعل هو عمل. هناك كان بديلة مدارس, مخابز, [كر-غرجس] و [ا لوت] من أخرى أشياء. هم أجبروا مشاريعهم دون [ستت-سوبفنأيشنس], أنّ مع [ألّ ث] ميزات وسيئات. غير أنّ اليوم, وفقا ل ه, يحاول الالناس أن يجد محراب موجودة, [إينستد وف] يتمّ شيء بنفسي.
أنتجت أن يعطي دافع, وعملت مع أخرى معا, أنّ يكون ماذا يجعل [وولفغنغ] يقرّر أن يعمل في النهاية ك [كولتثربوفترغتر] ([كلتثر-منجر]) في بال (سويسرا). [وولفغنغ] كان راقصة قبل أن أصبح هو [أرغنيستور] من حادثات ثقافيّة, وسافر كراقصة, صمّم لوحة رقص من خلال أوروبا ويعمل ك [دنس-تشر]. هو يتذكّر يعمل في "المخبرة من الصين" رقص زبدة طوكيو, حيث هو أنفق اثنان شهور, [إينترنتونل] طقم [ميت] 17 راقصات من اليابان سويسرا, [فينّلند] [أوند] ألمانيا وكان المديرة [أنزو] [فوروكوا]. في طوكيو, [نغنو] رقص هو ال "متأخّرة خبز محمّص في اليابان" [سلو-برفورمنس], بعد ذلك أتى [دورنبيرن], في درسدن, كولونيا "الماس مثل كبيرة بما أنّ [ريتز]" رقص زبدة طوكيو, إقامة [توو مونث] في [جبنا], هو تألّق في الطقم دوليّة [كمبريز] 12 راقصات و [أنزو] [فوروكوا] كان ثانية المديرة. بعد ذلك رقص هو في "هذا المساء في القمر" [دوو-دنس] مع [أنزو] [فوروكوا], [إيدر-وبرستين/] [فريبورغ] "ثنائي" [نيور] [تنز] [أوند] [نيو] [موسك] - ارتجالات مع [سإكسوفونيست] [كريستينا] [فوشس], كولونيا "[ألترنت كرّنت]" دوليّة ارتجالات طقم, [بوتسدم], [فريبورغ], شتودغارت ([سبرش] [دس] [كربرس], اللغة من الجسم.
[إفن ثوو] هو كان [ا لوت] الأوقات في [فورين كونتري], أتى هو دائما إلى مجثم في [فريبورغ]. اليوم يعيش هو مع ه زوجة وإبنة في [فريبورغ] [زهرينجن], حيث هو أنفق طفولته. فقط مرّة فكّر هو من يذهب إلى باريس وعمل هناك غير أنّ هو كان آخر راقصة, ولا أحد ما الذي ينظّم ويركض حادثات, و [أن ث ون هند] هو حقّا لم يشعر [أت هوم] في العالم من ينجز فنون.
"ربّما أنا بعض من [فينجيست] ولقمة [روستيكل] أن يكون جزء من هو," قال هو مع تكشير.
أنّ لما هو اضطرّ وازنت حياته بين [دنس-برفورمنسس] عنيفة وينظّم حادثات, خصوصا عندما التفت هو [فورتي]. هو قرّر أن يقول وداع إلى المرحلة وكرّس وقته إلى [كلتثر-منجمنت]. أوّلا نظّم هو مختلفة ساحة مشاريع في [فريبورغ], بعد ذلك كالرئيس من المسرح/[تنز] ورشة [كسرن] في بال وأخيرا ك [كلتثر-منجر] [ريهن]. [إين ث منتيم] يركب [وولفغنغ] دراجته, [سويمس] ويتمّ [ا بيت وف] يعدو. كواحدة من المؤسسات [تنزفستيفل], جعل هو [كم-بك] صغيرة أثناء ال [25ث] عيد ميلاد من الرقص مهرجان. "أنا اضطرّ دعات فوق [ا بيت وف] شجاعة, غير أنّ بعد ذلك أدهشت أنا كان," هو قال مع ابتسام. لم ينسى أنا تلقّى أيّ شيء. أنا استطاع حقّا رقصت."
بما أنّ سؤال إنصراف أنا سأله, "قد عمل أنت في ألمانيا وفي سويسرا. كيف أنت تجد السويسرية? "
[وولفغنغ] أتى جوابة مثل رصاصة من [برتّا], "في سويسرا [إفرثينغ'س] ينظّم تماما وواحدة يضطرّ تفاديت يجعل أغلاط. نحن نتلقّى كثير وقت وأشياء ذهبت لقمة ببطء من في ألمانيا. أنا أفكّر هو [كلفينيسم] خلف هو. هذا صارمة, يجعل شكل إنجيليّة مسيحية في سويسرا كلّ شيء عمل مثل آليّة ساعة. الإدارة صارمة غير أنّ لا يرى أنت هذا [ستريكتنسّ] [أوتوردس]. أشياء أتمّت [إين كوبرأيشن ويث] أخرى. يريد السويسرية [سوبرلتيف] ولا يرضى مع نتيجات معتدلة. "
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------